Zorindha's Place in the Sun

Nå de va de March 30, 2009

Jag undrar vad motsatsen till knapsu är. Det är i alla fall det jag blir om jag köper en egen borrmaskin.

Me for president March 20, 2009

Häromdagen nämnde jag högt för mina kollegor min oförståelse för det danska sättet att betala skatt. Skatten på köp av bil till exempel. Den drabbar i högre grad småbarnsfamiljer och låginkomsttagare; det kan ses som en straffskatt för köp av en lamborhini, vilket kanske glädjer vissa, men ensamma mamman som inte har råd att köpa bil lider väl också? Alla klagar på den och vill hellre flytta till Sverige för att låta bli att betala. Den leder inte till bättre miljö då alla i stället väljer bort katalysatorn för att spara ett par slantar. Och ändå är det ingen som föreslår att den avskaffas. Så min kollega tyckte att det var bäst att jag startade ett eget parti. Jovisst, det vore ju modigt av danskarna att välja en svensk statsminister, så skulle Kalmarunionen återigen införas. Det hördes inga klagomål i salen utöver det att Finland skulle vara med, det skulle de ju helst inte, vilket jag sa att det kunde vi ju undvara nu när SonyEricson gör mycket bättre mobiler.

Idag fick jag så ett lustigt mail av en kollega med en bild av skat.dks nya selvangivelse.

Jag distribuerade den vidare till medlemmarna av mitt team, såklart, vi hade ju precis diskuterat det där. Och en kollega vänder sig till mig och säger med mjuk, lågmäld röst: “Hege for president!” Jag tolkar det som om min alldeles egna presidentkampanj precis har haft sin kick-off, vilket onekligen blir intressant. Speciellt som jag först måste avskaffa monarkin inte bara i Sverige men i Danmark också. Att det ska behövas så mycket bara för att kunna köpa en bil…

Läskigt, eller hur? October 28, 2008

Igår såg jag Psycho, den där riktigt gamla Hitchcock klassikern. Jag tycker verkligen att det är en bra film, missförstå mig rätt, men… allvarligt… Den är inte läskig. Inte ens lite grann nervpirrande läskig.

I filmen, för de som inte sett den, finns det en man som mördar med en jättestor kniv! Och då menar jag KNIV! Om jag hade varit rädd för stora knivar hade jag svimmat den första minuten av Saw, för att inte tala om uppföljarna. Varje gång han svingar den där kniven kommer den där fruktansvärda musiken som kanske fick någons hjärta att slå lite fortare nån gång i historien men som jag kanske förknippar mest med Finding Nemo vid det här laget. Ta El Orphanato som exempel på modern skräckfilmskonst, där är det helt tyst mestadelen av filmen. Det är läskigt!

Det finns några scener i Psycho som höjer pulsen något, men för en som mig med hatkärlek till skräckfilmer som njutningsfullt lidit sig igenom filmer som Kollegiet, the Ring, och One missed call är det knappt märkbart. Det är lite som om man läst boken The Shining av Stephen King och sen råkar se filmen.

Min tanke var så: tyckte man verkligen att det här var läskigt? Tyckte man förr i tiden att det var nervpirrande och att musiken fick hjärtat att slå lite fortare? Ja det kan jag acceptera, jag kan ju enkelt sitta mig igenom många av de där gamla Stephen King klassikerna nu när jag har sett värre. Men vad säger det om mig? Om vårt samhälle? Är det verkligen nyttigt att vi är så avtrubbade vad gäller skräckfilmer att vi kan se de mest bisarra scener utan att titta bort?

Jag vet inte, men jag vet att nästa gång det är dags för film är det dags för Rec.

Sluta röka October 26, 2008

Jag skrev i början av den här bloggen att jag nyss slutat röka. Det generella intrycket jag och de flesta andra med mig haft är att detta ska vara nåt svårt. Det är jobbigt, och i stället för att ha det helt så jobbigt ska man tugga de där idiotiska tuggumina som marknadsförs för sin goda smak mer än sin förmåga att ta bort röksuget. Inte kan väl ett tuggumi ersätta det? Nej! Verkligen inte! Det finns ingenting som kan ersätta det, och därför går många människor runt och önskar en cigarett även fast de slutat röka för länge sen. Det är därför det är så himla jobbigt att sluta röka, för att man resten av sitt liv tänker sig att man ska göra sig av med en vana som man faktiskt lite grann tycker om, även om den är dödlig.

Det är där vi har fel. Jag har haft fel hela tiden. Och det är inte svårt att sluta röka, inte egentligen. För jag har nyss läst en fantastisk bok av Allen Carr som beskriver hur det faktiskt ligger till. Att nikotinet faktiskt är den som får en att må dåligt snarare än att bota det, att vanan är hur enkel som helst att bryta. Man måste bara inse nånting som är helt otroligt enkelt: det är en hjärntvätt alltihop. Här har jag blivit hjärntvättad till att tro att det faktiskt finns människor som tycker om att ta en cigarett nån gång ibland! Här har jag trott att nikotinet sitter kvar i kroppen jättelänge! Här har jag trott att jag till varje pris måste motstå frestelsen! Men det är klart jag inte behöver när det inte finns nån frestelse!

Så nu låter jag som en frälst, och det är jag väl på sitt sätt också. För det var första gången på mycket länge som jag kände att jag var fri. Jag har aldrig trott att jag kunde bli fri, inte helt, kanske från själva cigaretten men inte beroendet. Men det är jag nu, helt och hållet.

Födelsedag October 22, 2008

Idag är det min födelsedag. När den första glädjen av frukost på sängen, levande ljus, kaffe och presenter väl hade lagt sig kom också den välkända tanken: attans.

Här firar jag min oundvikliga väg mot döden och presenterna fungerar som plåster på såren ett litet tag. Speciellt mina presenter det här året måste jag säga! Men ändå. Jag är på fel sida av 25. Om få år kommer min tillvaro att invaderas av upsvullen rumpa, små monster till barn och rynkor. Jag går längre och längre iväg från de lyckliga dagarna med lego till en tillvaro fylld med krämpor, dålig lukt och trötta fredagar med Vild med Dans.

Men, som min kollega påpekade, jag är också på rätt sida av 30 än så länge. Och jag närmar mig ju legot också. Finns det andra anledningar till att skaffa små monster? Dessutom fick jag ett Wii spel så jag går +/- 0 på vuxenpoäng just idag. Det är inte så illa trots allt, och kanske till och med nåt värt att fira.

Hösten från den ljusa sidan October 21, 2008

I morse när jag vaknade tänkte jag precis som jag tänkte igår: “Det KAN inte vara mörkt ute fortfarande för min väckarklocka säger att det är dags att stiga upp!” Men det är väl bara att inse att vi går mot mörkare tider. Det är mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man åker därifrån och med tanke på global uppvärmning och närheten till Golfströmmen mörkt när man är på jobbet och under hela helgen också. Det finns bara en sak att göra för att skingra skuggorna och undvika den lägrande vinterdepressionen…

…SHOPPING!!! För tänk vad många saker som ska inhandlas. Som exempel kan nämnas: Vinterjacka, vinterskor, backup till höstjackan, backup till höstskorna, mössa, vantar, halsduk(ar), paraplyer, kuddar, filtar, täcken, blommor, tekoppar, kaffekoppar, te, kaffe, kakor, kakburkar, tallrikar till kakorna, chipsskålar, dvd’er, mjukisbyxor, tjocka tröjor, pyjamaser, badkläder, sommarjacka, handdukar, busskort, flygbiljetter.

Konstigt October 19, 2008

Lousiana. Sen jag flyttade hit har jag velat besöka detta ställe med det underliga namnet (folk som inte vet vad det är brukar se lite förbryllade ut). Just nu pågår en mangautställning där, vilket givetvis var intressant för mig och mina syskon, mangaintresserade som vi är. Och där gick vi runt och läste om serier vi redan hade läst eller tänkte läsa bland pensionärer som aldrig hört ordet manga förut och föräldrar som avfärdat det som serietidningar för barn.

Det skönaste med manga är att det är komplicerat att läsa. Till flera av dem måste man använda sin egen fantasi, och oavsett måste man anstränga sig lite för att läsa dem “åt fel håll”. Dessutom finns det manga för nästan alla, till exempel “Pet Shop of Horrors” eller “Akira” där den senare inte ens bör läsas av barn. Det är en konstform och den kan njutas av alla.

Detta tyckte jag kanske att utställningen inte fokuserade tillräckligt på. Den fokuserade inte på de olika stilarna att teckna eller framhäva historien eller personligheterna. Men det ska man kanske läsa sig till själv, kanske det är bäst när man själv får jämföra. I alla fall är det verkligen en utställning värd att se!

Där fanns också en väldigt stor utställning av Per Kirkeby, Danmarks nationalkonstnär tydligen. Hans sätt att måla var fantastiskt, han använde sig mycket av skrapan för att få fram sina effekter vilket jag blev imponerad av. Däremot var det flera av hans tavlor som man behövde läsa sig till vad de visade, och det var väl lite mindre imponerad. Men där fick jag en liten kulturell input och kanske lite att testa på min målarkurs i veckan. Oavsett är det bra för själen att se lite konst och få drömma sig bort in i bildernas värld.