Igår såg jag Psycho, den där riktigt gamla Hitchcock klassikern. Jag tycker verkligen att det är en bra film, missförstå mig rätt, men… allvarligt… Den är inte läskig. Inte ens lite grann nervpirrande läskig.
I filmen, för de som inte sett den, finns det en man som mördar med en jättestor kniv! Och då menar jag KNIV! Om jag hade varit rädd för stora knivar hade jag svimmat den första minuten av Saw, för att inte tala om uppföljarna. Varje gång han svingar den där kniven kommer den där fruktansvärda musiken som kanske fick någons hjärta att slå lite fortare nån gång i historien men som jag kanske förknippar mest med Finding Nemo vid det här laget. Ta El Orphanato som exempel på modern skräckfilmskonst, där är det helt tyst mestadelen av filmen. Det är läskigt!
Det finns några scener i Psycho som höjer pulsen något, men för en som mig med hatkärlek till skräckfilmer som njutningsfullt lidit sig igenom filmer som Kollegiet, the Ring, och One missed call är det knappt märkbart. Det är lite som om man läst boken The Shining av Stephen King och sen råkar se filmen.
Min tanke var så: tyckte man verkligen att det här var läskigt? Tyckte man förr i tiden att det var nervpirrande och att musiken fick hjärtat att slå lite fortare? Ja det kan jag acceptera, jag kan ju enkelt sitta mig igenom många av de där gamla Stephen King klassikerna nu när jag har sett värre. Men vad säger det om mig? Om vårt samhälle? Är det verkligen nyttigt att vi är så avtrubbade vad gäller skräckfilmer att vi kan se de mest bisarra scener utan att titta bort?
Jag vet inte, men jag vet att nästa gång det är dags för film är det dags för Rec.
