Sparat under: Uncategorized
Jag undrar vad motsatsen till knapsu är. Det är i alla fall det jag blir om jag köper en egen borrmaskin.
Sparat under: Ekonomi
Det har varit mycket prat om AMFs utdelande av en hög pension nyligen. Wanja Lundby-Wedin har hamnat i blåsväder – men det var ju inte hennes fel, avtalet var så krångligt att förstå att styrelsen inte visste vad den godkände. Man kanske ska bli kund ändå, och hoppas att tjänstemännen som handlägger min pension är lika kompetenta?
”Socialdemokraterna vill höja skatten för att ta Sverige ur den ekonomiska krisen.” – di.se 27-03-2009
Ja det brukar ju funka, strama åt ekonomin ännu mer vettja! Pumpa helst in pengarna i ännu tyngre byråkrati så är vi säkra på att Sverige snart inte är beboeligt för människor med ambitioner.
Sparat under: Politik
Häromdagen nämnde jag högt för mina kollegor min oförståelse för det danska sättet att betala skatt. Skatten på köp av bil till exempel. Den drabbar i högre grad småbarnsfamiljer och låginkomsttagare; det kan ses som en straffskatt för köp av en lamborhini, vilket kanske glädjer vissa, men ensamma mamman som inte har råd att köpa bil lider väl också? Alla klagar på den och vill hellre flytta till Sverige för att låta bli att betala. Den leder inte till bättre miljö då alla i stället väljer bort katalysatorn för att spara ett par slantar. Och ändå är det ingen som föreslår att den avskaffas. Så min kollega tyckte att det var bäst att jag startade ett eget parti. Jovisst, det vore ju modigt av danskarna att välja en svensk statsminister, så skulle Kalmarunionen återigen införas. Det hördes inga klagomål i salen utöver det att Finland skulle vara med, det skulle de ju helst inte, vilket jag sa att det kunde vi ju undvara nu när SonyEricson gör mycket bättre mobiler.
Idag fick jag så ett lustigt mail av en kollega med en bild av skat.dks nya selvangivelse.
Jag distribuerade den vidare till medlemmarna av mitt team, såklart, vi hade ju precis diskuterat det där. Och en kollega vänder sig till mig och säger med mjuk, lågmäld röst: ”Hege for president!” Jag tolkar det som om min alldeles egna presidentkampanj precis har haft sin kick-off, vilket onekligen blir intressant. Speciellt som jag först måste avskaffa monarkin inte bara i Sverige men i Danmark också. Att det ska behövas så mycket bara för att kunna köpa en bil…
Sparat under: Uncategorized
Prowling on the terrain, carrying two hardened pitas, cometh Hege! And she gives a bloodthirsty roar:
”I’m going to hump you until you smell like barbeque, and plug you into a power plant!!”
Skaffa ditt eget battlecry på http://chaz.bdmonkeys.net/battle.php?usrname=&sex=m!
Fint, vänsterpartiet har nu uttalat sig om att de vill låna pengar för att klara krisen. Det låter ju smart. Att ta lån för konsumtion låter ju riktigt smart, för det var väl inte pga. nåt sånt vi hamnade i krisen från första början.
Samtidigt i Danmark har Fogh gett sitt stöd till ett elbilsprojekt. I samma artikel nämns att han ska jobba för att miljöbilar ska hållas avgiftfria i längre tid än vad som nu är fallet. Nu är miljöbilar bara avgiftsfria till 2010. Ok, Danmark har 180% skatt på bilköp, vilket jag alltid hört försvaras med att det har något med miljön att göra. Det är struntsnack såklart. De vill ha pengar i kassan. Den höga skatten innebär att bilarna som finns på vägarna är gamla och av sämre kvalitet och om de lägger till avgiften för miljöbilar också kan de ju knappast försvara avgiften med nånting. Men oj vilket hål det skulle lämna i statskassan om miljöbilar får köra runt helt obeskattade, nämnde också artikeln. Besparingar? Neee…
Hela vänsterblocket vill såklart höja bidragen… fint, kräv in lite högre skatter, ge lite mer bidrag och skapa jobb i hamsterhjulet.
Vilken värld bor politikerna i? Kan vi kommunicera med dem? Finns det intelligent liv därute?
Oh nu vill jag se ett avsnitt av X-files!
Man kan säga vad man vill om hösten (eller vintern för den delen, det är väl lite samma sak här nere), den största nackdelen den är alla döda djur som helt plötsligt är ute på vägarna. Jag såg en kvinna idag med ett barn i handen, bärande en mycket stor jacka. Jag ville gå fram och fråga: ”Vad säger din dotter om att du har 20 stycken döda Mickel på sig?” (Micke på svenska). Det hade hon nämligen, säkert inköpt i pälsbutiken på Ströget, ”Stampe”.
Jag hoppas att hon inte visar sin dotter ”Pongo och de 101 Dalmatinerna” i alla fall. Men jag kommer alltid tänka ”Cruella de Vil” när hon går förbi.
Igår såg jag Psycho, den där riktigt gamla Hitchcock klassikern. Jag tycker verkligen att det är en bra film, missförstå mig rätt, men… allvarligt… Den är inte läskig. Inte ens lite grann nervpirrande läskig.
I filmen, för de som inte sett den, finns det en man som mördar med en jättestor kniv! Och då menar jag KNIV! Om jag hade varit rädd för stora knivar hade jag svimmat den första minuten av Saw, för att inte tala om uppföljarna. Varje gång han svingar den där kniven kommer den där fruktansvärda musiken som kanske fick någons hjärta att slå lite fortare nån gång i historien men som jag kanske förknippar mest med Finding Nemo vid det här laget. Ta El Orphanato som exempel på modern skräckfilmskonst, där är det helt tyst mestadelen av filmen. Det är läskigt!
Det finns några scener i Psycho som höjer pulsen något, men för en som mig med hatkärlek till skräckfilmer som njutningsfullt lidit sig igenom filmer som Kollegiet, the Ring, och One missed call är det knappt märkbart. Det är lite som om man läst boken The Shining av Stephen King och sen råkar se filmen.
Min tanke var så: tyckte man verkligen att det här var läskigt? Tyckte man förr i tiden att det var nervpirrande och att musiken fick hjärtat att slå lite fortare? Ja det kan jag acceptera, jag kan ju enkelt sitta mig igenom många av de där gamla Stephen King klassikerna nu när jag har sett värre. Men vad säger det om mig? Om vårt samhälle? Är det verkligen nyttigt att vi är så avtrubbade vad gäller skräckfilmer att vi kan se de mest bisarra scener utan att titta bort?
Jag vet inte, men jag vet att nästa gång det är dags för film är det dags för Rec.
Sparat under: Allmänt
Jag skrev i början av den här bloggen att jag nyss slutat röka. Det generella intrycket jag och de flesta andra med mig haft är att detta ska vara nåt svårt. Det är jobbigt, och i stället för att ha det helt så jobbigt ska man tugga de där idiotiska tuggumina som marknadsförs för sin goda smak mer än sin förmåga att ta bort röksuget. Inte kan väl ett tuggumi ersätta det? Nej! Verkligen inte! Det finns ingenting som kan ersätta det, och därför går många människor runt och önskar en cigarett även fast de slutat röka för länge sen. Det är därför det är så himla jobbigt att sluta röka, för att man resten av sitt liv tänker sig att man ska göra sig av med en vana som man faktiskt lite grann tycker om, även om den är dödlig.
Det är där vi har fel. Jag har haft fel hela tiden. Och det är inte svårt att sluta röka, inte egentligen. För jag har nyss läst en fantastisk bok av Allen Carr som beskriver hur det faktiskt ligger till. Att nikotinet faktiskt är den som får en att må dåligt snarare än att bota det, att vanan är hur enkel som helst att bryta. Man måste bara inse nånting som är helt otroligt enkelt: det är en hjärntvätt alltihop. Här har jag blivit hjärntvättad till att tro att det faktiskt finns människor som tycker om att ta en cigarett nån gång ibland! Här har jag trott att nikotinet sitter kvar i kroppen jättelänge! Här har jag trott att jag till varje pris måste motstå frestelsen! Men det är klart jag inte behöver när det inte finns nån frestelse!
Så nu låter jag som en frälst, och det är jag väl på sitt sätt också. För det var första gången på mycket länge som jag kände att jag var fri. Jag har aldrig trott att jag kunde bli fri, inte helt, kanske från själva cigaretten men inte beroendet. Men det är jag nu, helt och hållet.
Sparat under: Livet
Idag är det min födelsedag. När den första glädjen av frukost på sängen, levande ljus, kaffe och presenter väl hade lagt sig kom också den välkända tanken: attans.
Här firar jag min oundvikliga (för jag är inte Michael Jackson) väg mot döden och presenterna fungerar som plåster på såren ett litet tag. Speciellt mina presenter det här året måste jag säga! Men ändå. Jag är på fel sida av 25. Om få år kommer min tillvaro att invaderas av upsvullen rumpa, små monster till barn och rynkor. Jag går längre och längre iväg från de lyckliga dagarna med lego till en tillvaro fylld med krämpor, dålig lukt och trötta fredagar med Vild med Dans.
Men, som min kollega påpekade, jag är också på rätt sida av 30 än så länge. Och som min kära pojkvän sa, jag närmar mig ju legot också. Finns det andra anledningar till att skaffa små monster? Dessutom fick jag ett Wii spel så jag går +/- 0 på vuxenpoäng just idag. Det är inte så illa trots allt, och kanske till och med nåt värt att fira.
